Att känna sig ful...
Satt precis och funderade på det där med att vara ful, gentemot att känna sig ful.
Jag kan vakna upp en morgon, vilken morgon som helst, precis som alla andra och bara känna mig ful, sliten trött och helt enkelt BLÄH (Tack och lov inträffar dessa morgonar inte speciellt ofta).
I någon annans ögon ser jag dock ut som jag gjorde dagen innan.
En morgon en vecka senare, vaknar jag upp med en stor finne mitt på näsan, stora påsar under ögonen och hår som står åt alla håll och kanter. Likväl förbaskat intalar jag mig att jag är snyggast i Göteborg, sminkar bort finnen och påsarna och beger mig ut på stan med humöret på topp.
Varför då denna kontrast? Borde man inte känna sig ful när man är ful, och snygg när man faktiskt strålar av freshness?
Samma sak för mig gäller när det kommer till komplimanger.
Känner jag mig ful för dagen ignorerar jag blankt, alternativt fnyser åt en komplimang från någon. Den kan vara hur ärlig som helst, eller bara finnas där för att pigga upp - men det kvittar.
Är jag i min skalle ful, så ska ingen komma och få ändra på det. Den sinnesstämningen innebär att min hjärna måste få hata mig litegrann innan jag kan få må bra igen. Alternativt måste jag få tycka synd om mig själv för att jag har en stor, röd och äcklig finne på nån jättesynlig plats, eller liknande.
Känner jag dock att min dagsform är på topp är det precis tvärt om. Kommer det minsta aning till komplimang flygandes åt mitt håll suger jag åt mig som en wettextrasa. Inte nödvändigtvis speciellt sunt.
Den stora frågan är - är jag ensam om att reagera och tänka såhär?
Vet ju att det finns folk som älskar komplimanger när de känner sig som fulast...
Jag kan vakna upp en morgon, vilken morgon som helst, precis som alla andra och bara känna mig ful, sliten trött och helt enkelt BLÄH (Tack och lov inträffar dessa morgonar inte speciellt ofta).
I någon annans ögon ser jag dock ut som jag gjorde dagen innan.
En morgon en vecka senare, vaknar jag upp med en stor finne mitt på näsan, stora påsar under ögonen och hår som står åt alla håll och kanter. Likväl förbaskat intalar jag mig att jag är snyggast i Göteborg, sminkar bort finnen och påsarna och beger mig ut på stan med humöret på topp.
Varför då denna kontrast? Borde man inte känna sig ful när man är ful, och snygg när man faktiskt strålar av freshness?
Samma sak för mig gäller när det kommer till komplimanger.
Känner jag mig ful för dagen ignorerar jag blankt, alternativt fnyser åt en komplimang från någon. Den kan vara hur ärlig som helst, eller bara finnas där för att pigga upp - men det kvittar.
Är jag i min skalle ful, så ska ingen komma och få ändra på det. Den sinnesstämningen innebär att min hjärna måste få hata mig litegrann innan jag kan få må bra igen. Alternativt måste jag få tycka synd om mig själv för att jag har en stor, röd och äcklig finne på nån jättesynlig plats, eller liknande.
Känner jag dock att min dagsform är på topp är det precis tvärt om. Kommer det minsta aning till komplimang flygandes åt mitt håll suger jag åt mig som en wettextrasa. Inte nödvändigtvis speciellt sunt.
Den stora frågan är - är jag ensam om att reagera och tänka såhär?
Vet ju att det finns folk som älskar komplimanger när de känner sig som fulast...
Kommentarer:
Trackback