Kvinnligt drag... ?

Jag undrar varför det ligger i så många tjejers natur att tro det bästa om vissa män?

Jag syftar mitt påstående på två kvinnliga drag;
tänk situationerna:

1) En tjej har en killkompis som är en klassisk 'player' (inte bara sån som har one nights, märk väl, utan en sådan som spelar ut tjejer mot varandra). Måhända känner hon också nån form av attraktion till denna vän (som allra oftast..).
Hur kommer det sig då att hon försvarar killens beteende med "han kommer lugna sig så fort han bara hittar en tjej han faller för". 
Vilken tjej som medsyster står egentligen och ser på när ens vän sårar tjejer runtomkring sig?
Är det konkurrensen till andra tjejer som inte tillåter henne att säga ifrån? Risken att han aldrig ska upptäcka att det är just hon som är den rätta - hon som sak frälsa honom att inse att han vill hålla sig till henne, och endast henne?

Playande killar borde få en stor stekpanna i skallen av en vän, för att inse att vad de sysslar med är fel.
Jag har gjort det. Jag vet. Jag borde ha fått en stor stekpanna i skallen jag med - då hade kanske tankeprocessen gått snabbare så jag kunde insett att jag borde lagt av långt innan jag gjorde det.


2) Kille, bekant bedrar sin flickvän upprepade gånger. Denna flickvän råkar vara en vän.
Hur kan man inte reagera? Killen kommer inte att 'växa ur det', som så många verkar förklara det hela för sig själva med.


Hur jag kom att tänka på detta är ett ännu större mysterium...

Vill även påpeka att jag självklart inte drar alla tjejer över en kam, men under min uppväxt har detta trots allt varit väldigt tydliga drag hos många tjejbekanta - stundtals även hos mig själv - kanske är, fortfarande - sitter inte i nån liknande situation just nu, så jag vet inte om de känslorna skulle komma upp.
Sen överväger jag också om det är ett beteende som faller bort i och med att man hittar trygghet i sig själv och sin plats i samhället/ umgängeskretsen?

Vad tror ni? Är det någon annan som känner igen dessa tankar? Reflektioner på dem?

First Kiss...

    Kommer du ihåg din första kyss?
    Det gör nog de flesta...

    Jag är relativt sparsam med mitt pussande - tror jag.

    Satt i vart fall och funderade över de 'första kyssarna' med ny kille som man faktiskt kommer ihåg.
Inte nog med att man blir lite mysigt och nostalgiskt corny när man tänker på såna saker, så blir jag dessutom fascinerad över att de kyssar jag verkligen minns tydligast är de som tagit "mest tid" att få...

    Antingen har man själv gått och suktat efter killen, eller så har man båda två vandrat som katten kring het gröt..
Det är de kyssarna som jag bara kan blunda och komma ihåg tidpunkt på dygnet, hur luften luktade, hur han luktade och smakade, och vad som hände precis i ögnblicket när läpparna släppt varandra igen.

    Kommer du ihåg sånt?


....



    Har tidigare diskuteras med kompisar om det där hur kyssar upplevs ur manligt/kvinnligt perspektiv. Vi kom inte fram till något vettigt, annat än att det är möjligt (tyckte vi) att bli kär (eller efteråt, hålla sig kär) i någon som kysser dåligt (inte matchar ens egen kysstil..).

    Nörd som jag är började jag spana runt på internet. Det spårade ur fort, så jag trillade in på en sida med "fun facts about kissing" som jag tänkte dela med mig av:

http://hicards.com/valentine/vkiss.html

             Enjoy!

Jag ÄR en fördomsfull person.

    Ponera att det kommer fram en kille till mig när jag står i baren ute på nån krog. Han presenerar sig - verkar jättetrevlig, sådär lagom snäll och snygg.

    Konversationen med herr medlesvensson trillar ju förr eller senare (oftast 'förr') in på 'sååå... vad sysslar du med när du inte hänger här då? blink blink, flört, flört.'  Artig och väluppfostrad som man är berättar jag att jag pluggar, svarar på uppföljarfrågorna, och frågar sedan artigt tillbaka 'och vad gör du själv då?'.

    "Jobbar på Volvo" kanske det kommer då. MEEEEEEEEEEEEEEEK! Red alert! Red alert!

    Wrong answer, please try again, säger en liten röst i mitt huvud.
Utan att jag kan rå för det har killen helt ovetande faliit fullständigt ur mitt intresseområde.
Vad som skapat detta vet jag inte.

    Mina fördomar förbjuder mig att associeras med vanliga dödliga därför att  min hjärna är övertygad om att jobbar man på volvo så kommer man bli en tråkig, folkölsdrickande flintis och absolut inte ha något att tillföra min lilla bubbla jag kallar för liv. Dumt. Isn't it?

    Tack och lov finns det killar som motbevisar mig och verkligen lyckats sätta mig på plats - sånahär fördomar är inte hälsosamma.
Annars har jag gjort den skrämmande upptäckten att min bubbla i princip uteslutande består av krogfolk, hotellpersonal, dansare, musikalartister och andra i liknande freakshows.

                   That's scary shit man...

Att känna sig ful...

    Satt precis och funderade på det där med att vara ful, gentemot att känna sig ful.

    Jag kan vakna upp en morgon, vilken morgon som helst, precis som alla andra och bara känna mig ful, sliten trött och helt enkelt BLÄH (Tack och lov inträffar dessa morgonar inte speciellt ofta).
I någon annans ögon ser jag dock ut som jag gjorde dagen innan.

    En morgon en vecka senare, vaknar jag upp med en stor finne mitt på näsan, stora påsar under ögonen och hår som står åt alla håll och kanter. Likväl förbaskat intalar jag mig att jag är snyggast i Göteborg, sminkar bort finnen och påsarna och beger mig ut på stan med humöret på topp.

    Varför då denna kontrast? Borde man inte känna sig ful när man är ful, och snygg när man faktiskt strålar av freshness?
   
    Samma sak för mig gäller när det kommer till komplimanger.
Känner jag mig ful för dagen ignorerar jag blankt, alternativt fnyser åt en komplimang från någon. Den kan vara hur ärlig som helst, eller bara finnas där för att pigga upp - men det kvittar.
Är jag i min skalle ful, så ska ingen komma och få ändra på det. Den sinnesstämningen innebär att min hjärna måste få hata mig litegrann innan jag kan få må bra igen. Alternativt måste jag få tycka synd om mig själv för att jag har en stor, röd och äcklig finne på nån jättesynlig plats, eller liknande.

    Känner jag dock att min dagsform är på topp är det precis tvärt om. Kommer det minsta aning till komplimang flygandes åt mitt håll suger jag åt mig som en wettextrasa. Inte nödvändigtvis speciellt sunt.




       Den stora frågan är - är jag ensam om att reagera och tänka såhär?
Vet ju att det finns folk som älskar komplimanger när de känner sig som fulast...



hits