Att älta och älska...eller, att älska och älta... vilket som.
Ibland funderar jag på om det inte bara är dags att släppa taget.
Som en fras ur Frou Frou's låt "Let go" lyder;
So, let go,let go - Jump in - Oh well, what you waiting for?
It's all right - 'Cause there's beauty in the breakdown...
Kanske är det så att 'the breakdown' är något vacket? Något som medför något positivt. Något som stärker? Bygger upp?
Kanske ska jag inse att jag inte längre ska leva på den där lögnen.
Det sista som lämnar människan är hoppet sägs det ju. Jag är högst troligt ett väldigt bra levande bevis för det.
Varför inser jag inte vad som varit på gång sen dag ett?
Det finns ju egentligen inget "sedan". Men det är vackra ord för att få mig att dröja kvar istället för att släppa taget.
Fröken M är smart. Hon tar bättre beslut för min skull än jag hade gjort själv. Även om jag är stolt för att jag faktiskt klarar att genomföra hennes tuffa spelregler.
Men mitt problem är att jag så gärna vill leva på det där hoppet om att det jag så gärna ville, nån vacker dag ska bli sant... kan man då verkligen tvinga sig själv till att släppa? Hjärnan säger ju en sak, hjärtat säger två: ena delen vill kedja sig fast vid känslan och sittstrejka tills förslaget går igenom, andra delen är trött på skiten och tycker det börjar bli dags att säga ifrån, helst på skarpen.
What to do, what to do...
Whatever.
Har haft möte med mina team mates idag i alla fall. Vi planerar att vara klara med showen i mars, så nu återstår att klippa lite musik och börja repa. Yippie.
MEN först är det upp och ha ett litet lunchmöte med A imorgon, ruskigt produktivt! (hemsida på G people!).
Så. Sova. Nu.