Hornen är bara till för att hålla glorian uppe..

Råkade tjuvlyssna på ett samtal igår när jag var på väg hem.
Tjejen, i 25årsåldern går och pratar i telefon ... samtalet rörde vänskapsband.

Tydligen så hade telefontjejen blivit omnämnd av Jane Doe (gemensam vän till de i telefon) som en av dennas närmaste vänner, bakom ryggen på telefontjejen. Diskussionen rörde sig dock kring faktum att telefontjejen inte alls ansåg sig vara nära vän till Jane Doe.
Det fick mig att tänka...

De relationer man har till människor är ju, trots sin tvåsidighet, väldigt subjektiva. Det är nog alltid så att det finns ett större behov från en av parterna för vänskapen än hos den andra. Högst troligt kan det också skifta fram och tillbaka beroende på var man står i livet... för min del har jag ofantligt många jag anser vara mina vänner och bekanta, men inte nära människor jag anförtror mig åt. Dessa är ett få urvalda.
Tanken på att dessa människor kanske bara skulle se mig som 'bekant' är skrämmande. Det är inget jag faktiskt TROR, men jag VET ju faktiskt inte. Lite läskigt.

Har ni klurat på det där någon gång? Vilka av dina närmaste är människor som ställer upp för dignär du verkligen behöver dem? i vått och torrt? dag och natt? trots andra åtaganden?
De vänner som får "ja" på dessa frågor är de människor man ska vara så otroligt tacksam för. Det är de människorna som spelar roll i slutändan.