Graduation..
De flesta amerikaner skulle nog säga att ordet graduation förknippas med känslor som stolthet, lycka, frihet och känslan av att ha uppnåt något/ nått ett mål.
För mig har ordet, denna vecka kommit att förknippas med ett oförklarligt vemod att lämna det som gjort mig så mycket gott, lämna något som känns ofärdigt och framförallt människor som kommit in i mitt liv med stora kliv och uppskattat mig för den person jag är och vill vara.
Mina fyra månader i Danmark har inte bara utvecklat mig till en klok, självanalyserande och tryggare sångare, utan framförallt lärt mig enormt mycket om mig själv, andra människor och ännu viktigare, mig själv i kombination med andra.
De människor som kommit in i mitt liv under dessa fyra månader - av en slump, genom självklarigheter eller bara råkat finnas där i rätt ögonblick, dessa människor är folk jag innerligt kommer bära med mig minnen av för resten av mitt liv och vara evigt tacksam allt de tillfört mig det de gjort de senaste månaderna.
Detta är människor som behandlat mig med värme, ärlighet, givit mig en trygghet och samtidigt en osäkerhet. De har utmanat mig att våga mer, uttrycka mer och känna mer. De har givit mig hårda ord när de behövts och de har lyft mig till skyarna när det varit förtjänat.
De har funnits där och stöttat mig i hårda stunder, kämpat med mig när jag precis stått vid genombrottets kant och inspirerat när jag själv kännt mig trött och hängig.
Nu är det fyra dagar kvar till våran "graduation".
Självklart är det nu det känns som mest tungt, påtagligt och ledsamt att det snart är över.
Närmaste perioden efter Danmark kommer kännas skit - självklart är det underbart att få komma hem till familj och vänner, men att lämna bakom sig den bästa perioden i sitt liv, för att återgå till en vardag med ett arbete som inte utvecklar en, återvända till människor som ser samma person man var för flera år sedan, det är inte rätt.
Detta kändes som ett nytt skede i mitt liv, ett skede jag inte riktigt är redo att backa ifrån.
Självklart kommer allt bli bra, självklart kommer livet rulla på, men det känns så fel. Just nu.
För mig har ordet, denna vecka kommit att förknippas med ett oförklarligt vemod att lämna det som gjort mig så mycket gott, lämna något som känns ofärdigt och framförallt människor som kommit in i mitt liv med stora kliv och uppskattat mig för den person jag är och vill vara.
Mina fyra månader i Danmark har inte bara utvecklat mig till en klok, självanalyserande och tryggare sångare, utan framförallt lärt mig enormt mycket om mig själv, andra människor och ännu viktigare, mig själv i kombination med andra.
De människor som kommit in i mitt liv under dessa fyra månader - av en slump, genom självklarigheter eller bara råkat finnas där i rätt ögonblick, dessa människor är folk jag innerligt kommer bära med mig minnen av för resten av mitt liv och vara evigt tacksam allt de tillfört mig det de gjort de senaste månaderna.
Detta är människor som behandlat mig med värme, ärlighet, givit mig en trygghet och samtidigt en osäkerhet. De har utmanat mig att våga mer, uttrycka mer och känna mer. De har givit mig hårda ord när de behövts och de har lyft mig till skyarna när det varit förtjänat.
De har funnits där och stöttat mig i hårda stunder, kämpat med mig när jag precis stått vid genombrottets kant och inspirerat när jag själv kännt mig trött och hängig.
Nu är det fyra dagar kvar till våran "graduation".
Självklart är det nu det känns som mest tungt, påtagligt och ledsamt att det snart är över.
Närmaste perioden efter Danmark kommer kännas skit - självklart är det underbart att få komma hem till familj och vänner, men att lämna bakom sig den bästa perioden i sitt liv, för att återgå till en vardag med ett arbete som inte utvecklar en, återvända till människor som ser samma person man var för flera år sedan, det är inte rätt.
Detta kändes som ett nytt skede i mitt liv, ett skede jag inte riktigt är redo att backa ifrån.
Självklart kommer allt bli bra, självklart kommer livet rulla på, men det känns så fel. Just nu.
Kommentarer:
Trackback