Hornen är bara till för att hålla glorian uppe..

    Jag har alltid gått runt och småfnissat för mig själv åt människor som pratar med sig själva när de är ensamma hemma. Lite lustigt och lätt knäppt.
Jag tar tillbaka allt. Även om jag inte börjat prata med mig själv riktigt helt och fullt än, så börjar jag förstå hur enormt enerverande det är att vara omgiven av tystnad hela tiden.
TV är så enormt tråkigt så den kan man ju inte titta på mer än tio minuter åt gången (undantaget är Vänner), och man orkar inte sitta framför datorskärmen hur länge som helst heller, i alla fall inte om man inte har någon som underhåller en på msn.
Alternativet blir att dra på mp3-spelaren på lagom hög volym medan man gör något nyttigt i lägenheten. Men det funkar ju inte efter kl 22 då "nattystnad" ska råda i dessa förbannat lyhörda lägenheter.
(Kan någon säga det till mina grannar?)

    För att inte gnälla mer om min ensamhet. (Suck vad jag hatar att vara själv...) så kan jag berätta att jag haft en fantastiskt inspirerande teaterlektion med Eva Edwall idag. Trots att jag har enormt svårt, och antagligen kommer fortsätta ha svårt att greppa Eva, så förstod jag precis vad hon ville nå med dagens övning.
Stämningen i gruppen är dessutom helt fantastisk. I alla fall så känner jag personligen att jag vågar testa, försöka och göra fel - finns det en bättre miljö att lära i ?
Försök annars att ställa dig i ett rum och känna hat mot en stol.. inte det lättaste om du är rädd för att göra bort dig.
Våran grupp "tog livet av" tre stolar idag förresten...

    En annan sak jag funderat mycket på som jag pratade med Tottan om igår är den där teorin som bland annat Axelson's Gymnastiska Institut har när det kommer till förskole/skolmassage.
Vi pratade om människors relationer till varandra och hur det kommer sig att vissa människor är mer fysiska än andra. Ni vet, lägga en hand på axeln, omfamna när man möts, pilla bort något på tröjan osv..
    Den diskussionen spårade vidare ut i just våran åsikt om att man tar inte i någon
För mig känns det som en blind sanning. Jag har svårt att tänka mig att mer än skaka hand med någon jag ogillar.
Samtidigt har jag svårt för att ogilla folk.
Dock kan jag även ha svårt att uppfatta om vissa människor upplever det som jobbigt med fysisk beröring - den gränsen om något är ju oklar.
    Jag, personligen kan känna mig helt trygg när vissa helt främmande människor rör vid mig, samtidigt som jag kan ogilla att halvbekanta tar mig i armbågen eller lägger en hand på min axel för att exempelvis påkalla min uppmärksamhet.

    Jag undrar vad sånt kommer ifrån?

    Märkte dessutom att hittills i detta blogginlägget så  har jag påbörjat tre stycken med ordet "jag" - talk about ego. Nåja. Enough. Sömn. Har varit helt slut idag.




                            Tänk om det ändå vore lätt att leva som man lär...